Storsjöfiskets båttyper har flera olika benämningar och vanligast är sjöbåt eller bankskuta. Men de gamla åstolfiskarna kallade dem för sväriggare. Har inte hört någon bra förklaring på varför, men kanske har det att göra med att båtarna hade två master? På senare år har vi kunnat glädja oss åt två intressanta böcker i ämnet. Dels Tjörns båtar där Hasse Runegrund och Föreningen De seglade för Tjörn dokumenterat båtarna på bl.a Åstol och så Kristian Johanssons bok Storsjöfisket som beskriver detta fisket utifrån Klädesholmens perspektiv.

Det jag skulle vilja bidra med i den här bloggen är det min farfar Per Persson, Frans och Johan Karlsson samt SkepparJohan och några till berättat om Åstols sväriggare, vilka bryggor de låg vid och vilka upptags-platser de hade. Dessutom har jag i min samling några berättelser från dem som själva varit med på storsjöfisket.

Summering av storsjöfiskets framväxt under 1800-talet

När den stora sillperioden tog slut 1809 byttes de goda dagarna med lättförtjänta pengar ut mot flera decennium av stort armod och fattigdom i hela skärgården. De många krogarna som öppnats under sillperioden blev förödande när man fortsatte att konsumera stora mängder brännvin utan att ha någon säker inkomst. Skärgårdsbornas armod och elände blev riksbekant och det samlades in pengar till de mest utsatta. Det som så småningom fick skärgården på fötter igen var backefisket, ett fiske som nästan helt glömts bort under sillperioden. Vissa lyckade skrapa ihop pengar till att köpa en lite större båt så att de kunde ge sig längre ut på fiskebankarna norr om Danmark. Detta bankfiske eller storsjöfiske  bedrevs med s.k. storebacker (en lång lina som med jämna mellanrum försetts med en känska med en krok längst ut och däremellan ett korkflöte som höll upp agnet från botten)

I sin historiebekrivning över Bohuslän skrev A.E.Holmberg att ”på Åstol fanns 1845 28 hushåll med 134 invånare, vilka drevo storfiske med 6 sjöbåtar och voro kända som de ordentligaste bland Tjörns fiskare” Dessa sjöbåtar som åstolborna nu skaffat sig var rejäla däckade båtar och med dem vågade de sig allt längre ut från kusten till platser med bättre fångster. De sträckte ut sina resor till Jutska revet och uppefter norska kusten.

Storsjöfisket som det kallades började omkring mars månad och höll på hela sommaren fram emot september. Varje resa var de ute 3 till 6 veckor. Fiskeplatserna sökte de upp med hjälp av me i land och när de inte kunde se land längre fick de med hjälp av kompass och lod leta sig fram till fiskebankarna.

• 

• 

Ålesundsfisket

Under fisket vid Norge hörde de ibland talas om att det längre norrut vid söndmöres kuster bedrevs ett givande torskfiske där norrmännen låg och fiskade i små öppna båtar.

På våren 1861 seglade två bankskutor iväg uppefter norska kusten för att pröva fisket på Storeggen. Fångsten blev god och de gick iland i Ålesund och försökte sälja fisken där, vilket gick bra. Efterfrågan på fisk var stor eftersom norrmännen själva fiskade dåligt från sina öppna båtar med handsnöre och garn.

Följande år var det 13 svenska bankfiskefartyg som begav sig till Storeggen och året därpå 22. Några som verkligen satsade på detta fiske var bröderna Olof och Anders Bengtsson på Klädesholmen. 1862 lät Anders bygga den största båten hittills på 38 läster som han gav namnet Storeggen. De var i huvudsak fiskare från Klädesholmen med omnejd och från fiskelägena runt Sotenäs som fiskade på Storeggen. Så småningom började norrmännen själva köpa större båtar och för att lära sig konsten anställde de svenskar som läromästare, och 1866 undervisade 95 bohusläningar på norska kölar. Fisket på Storeggen höll på fram till mitten av 1880-talet då det inte längre var lönsamt att göra så långa resor med allt mindre betalt för fångsten.

Storsjöfisket för Åstolfiskare

Storbackefisket var alltså det viktigaste fisket vid den här tiden även för Åstolborna, och 1859 fanns här 1 större och 6 mindre fartyg med tillsammans 53 mans besättning. Det sammanlagda fångstvärdet det året uppgick till 13.200 riksdaler.

1867-08-16 kan man läsa i Handelstidningen om båtar som kommit hem med fångst. Från Åstol räknas följande båtar upp: Sjöfogeln, Försten, Maria, Islander och Skräppa

1873 var det 6 båtar från Åstol som deltog i bankfisket enligt Hushållningssällskapets redogörelse

Båtar från Åstol som deltagit i Ålesundsfisket

• MTD 21 James Dickson  Skeppare Gustav Gullbrandsson. Fanns på Åstol 1870 men ej 1880
• MTD 114 Blända Skeppare Elias Bengtsson. Fanns på Åstol 1881 men ej 1890
• MTD 111 Brilliant  Skeppare Andreas Wikström. Fanns på Åstol 1882-1897
• MTD 107 Oscar Dickson (”Jänta”) Skeppare Anders Johansson. Fanns på Åstol 1883-1898

Frans Karlsson berättar om sväriggare:

 På James Dickson var Gustav Gullbrandsson skeppare och även Andreas Wikström var med. ”Tollebyn” (morfar till Magda Kjellberg) var fiskeskeppare d.v.s. känneman. Han hade troligtvis varit på Ålesundsfiske tidigare. Karl Abrahamsson var med som kock. Ombord hade de två stora lillebåtar. När de gav sig iväg var de klädda med speciella Ålesundsmössor och bunntröja med bälte. Det berättas att när de en gång var på hemväg ville kocken göra pannkakor. Det blåste mycket och de låg på kryssen hem. Men ändå tog de tid på sig att vända och lägga sig att länsa medan kocken lagade färdigt.

Nordkap var från Tjörnekalv och Kjellbergs far Eljas hade ludd. Det sägs att båten var så stor att 12 par kunde dansa runt kring masten i skansen. En gång var de borta i 3 veckor och hade ej kommit iland i Ålesund någon gång så de andra började tro att det hänt något och de hade kommit bort. Då var det några som gick till en spåkärring som kunde spå i kaffe. Det svar hon gav dem var att ”Nordkap kutter gott”

Det berättas om en man från Smögen som hette Johan Samuelsson. Han skrev en gång på ett kort ”Kristus mitt liv är, Döden min vinning”

I Ålesund bar det ofta iväg till krogen. En gång var det en man som ramla i vattnet och drunknade efter ett krogbesök. Då gick denne Johan till krogen och ropade ”i är mördare”

Otto Wikström berättar om sväriggare:

Farfarn (Olaus Wikström född 1805) var med James Dickson och fiska. Bröderna JohansKålle, Johans Anders och Erik var med. Sedan köpte farfarn Blenda som fiskade med backor i Nordsjön och Ålesund. De hade Blenda och Brillanten samtidigt, pappa på Blenda och farfar på Brillianten.. Farfar var på Ålesundsfisket i 16 år. Brillianten var en sväriggare byggd i Hakenäset. På Fursten var August Kristensson, PersBernhard och SelmasLars. Eljas och KalleHansas bror Anders hade ludd i Nordkap. Nordstjernan var på 44 fot och byggd på Orust. NorskensBernhard var med och hade del ett par år tillsammans med pappa. Bernhard sålde sin ludd till HermansPetter, Hagberg, August Kristensson och StorLarsJohan. August Kristenssons pojkar Johan och Karl var med. Den såldes 1905.

Hur backefisket gick till skall vi låta en som själv varit med berätta om, Karl Hansson född 1851 på Åstol. 1886 var han skeppare på Telegrafen.

Intervjun gjordes 1933 av S. Rydén från Västsvensk Fornminnesarkivet.

”Man var vid storbackefisket 8 man i laget och en kock. Alla utom kocken hade 6-8 hundre, hundret var 180 famn långt och hade 60 krok. 10 känsor på vart hundre saknade flå för att man skulle få rocka och hällefisk. Någon enstaka kockepojk kunde ha ett hundre men för det mesta hade han någon krona i månaden av var man ombord. Backorna drogos från lilleåten. I den var vi vanligtvis fyra man medan storbåten låg för ankar. Endast när vädret var hårt kunde det hända att man drog backor från storebåten. När man drog backerna och fick syn på en krok på vilken en fisk fastnat, stampade den som drog med klacken för att meddela att det var fångst. Till en början agnade man med makrill som köpts i Norge. Maten hade man med sig i en tina, vars lock var kullrigt och kunde användas som tallrik. Man medförde bröd, smör och potatis hemifrån. Kaffe, socker, ved m.m. köptes av laget gemensamt. Kocken hade dock detta senare fritt. Var och en hade sin kasse i vilken potatisen lades i och sänktes ned i kokkärlet. Saknade man dylika kassar brukade var och en märka sina potatisar med ett snitt för att kunna känna igen dem när de lades upp gemensamt på ett tråg. Man satt vanligtvis akterut och åt, varvid skenkniven ofta var det enda ätbesticket. Vidare koktes fisk och lades upp på ett lerfat. Alla utom kocken hade del i båten och fick därför full lott. Man brukade taga vars ett par långor hem till koket och kockepojken gav man också ett par som man tyckte. I senare tid brukade man ge prästen 10 fullmåliga långor, d.v.s. en långa som stod 6 kvarter. Den tid då man sålde torsken på Klädesholmen skulle den levereras utan huvud. Huvudena brukade man ta hem till någon fattig Köparen bestod alltid brännvin för att få ett gott pris. Blev någon sjuk fick han leja för sig, den lejde fick då dela lott med den sjuke. Den första fisken man fick brukade man blåsa i mun, för att få god fiskelycka. Under det man drog eller satte backor fick ingen uträtta sitt behov. Blev det dimma brukade man slå på ett kokkärl med ett vedträ. Eldstaden var av sten, och där lågo under natten alltid ett par vedträ. Ofta räckte inte båten lott utan man fick lägga till lie var.”

Rydén intervjuade vid samma tid två andra åstolfiskare: Patrik Larsson född 1877 och Bernhard Persson född 1863.

De beskriver fisket på i stort sett samma sätt som Karl, men Bernhard berättar att det var tre famn mellan varje krok och att de kunde ha med sig 4-5 hundre koljebackor för att skaffa agn till storebackorna. Ofta hade man också ett hundre som kallades lallan. Inkomsten av den på detta hundre fångde fisken skulle täcka de gemensamma inköpen av kaffe, ved m.m. Patrik berättar också att alla utom kocken och den som stod till rors var med och ägnade, varvid en karva och de andra satte på agnet. När man satte backorna skedde detta i en viss ordning allt efter som man låg i kojerna, så att man var sin dag ”hade kollan”, hade sina backer närmast kollan sist i länken. Länkens motsatta ända kallades huvudtunna och de var närmast båten när man hade satt. Vidare säger han att båten hade två lotter och kockepojken halv lott. Som uppmuntring brukade han dock ha 15 krokar första året, ett antal som ökades undan för undan, så att en duktig kock kunde förutom sin halva lott ha ett hundre. Det var vanligtvis pojkar som voro kockar ombord för att samtidigt lära sig fisket. Kockens krokar kallades för halvlotten eller danken och danken hade sin plats en 10 tråg från kolla. Fisken som blev på den märktes med ett snitt i överkäken. Fisken man fick på lallan märktes i stjärten. Några enstaka lag brukade agna ett hundre som hjälp till någon fattig änka och kallades änkehjälpen. Vidare skulle prästen ha en långa av var och en i laget. Båtens lotter gick till båtens underhåll och ibland även till avbetalning på köpesumman. Det var vanligtvis skepparen som hade hand om dessa avbetalningar. Innan förtjänsten byttes drar man av för gemensamma utgifter för ved, kaffe m.m. ty ofta räckte inte den inkomst lallan givit till att täcka dessa utgifter. Bernhard berättade också att levern från fisken brukade man lägga i ett par tunnor och efter hemkomsten kokades tran av denna. Tranet delades lika till alla. Senare då man sålde levern till trankokeriet i Skärhamn delades förtjänsten på samma sätt.

1886 gjordes en stor inventering bland fiskar-befolkningen i hela Bohuslän där man räknade både båtar och redskap. Här följer ett utdrag för Åstol

Svägiggare på Åstol 1886

• 1889 fanns 10 båtar på storsjöfiske. Sålde för 33.244:-
• 1895 fanns 6 storsjöbåtar. Sålde för 16.550:-
• 1900 fanns 6 storsjöbåtar. Sålde för 27.040:-
• 1910 fanns 8 båtar på storsjöfiske. Sålde för 32.385:-

Fiskeplatser

Upptagsplatser för sväriggare

Min farfar Per berättade för mig 1979 att han minns 6 ställen som användes för vinterupptag av sväriggare.

• Ve brunn (N om Eol Wikströms) stod Albatross
• På Gråben (udden nedanför Isak Wikströms) stod Neptun

• Där spruthuset är stod Fursten
• På Hala stod först Brillianten och sedan Nordstjernan

• Öster om Arturs stod Albert Ehrensvärd
• Väster om Arturs stod Bröderna

En gång när de skulle sjösätta Albert Ehrensvärd tappade de taget och båten for iväg rakt in i Eljas brygga

Bryggorna på Åstol 1931

Båtar som legat vid de olika bryggorna i början av seklet

Samtal med SkepparJohan 21/11 1987

• Vid Klemmens brygga låg först Idun och sedan Clary
• Vid KålleHansas brygga och vid JohansKålles brygga låg ingen båt i min tid
• Vid Kålle Bengtsas brygga låg före min tid en båt som kallades ”Stövarn”. Sedan Klara, Neptun (hade två båtar med samma namn), Axel, Vendula
• Lars Jakobssons brygga hade pappa köpt och där låg Albert Ehrensvärd, Norden, Bris I, Bris II och Belona
• Vid Wikströms brygga låg Nordstjernan. Sedan gick de över till fraktfart och då hyrdes bryggan ut till bl.a. Blixt.
• Vid Avantis brygga låg tidigare Svea (Svea och Albatross var de sista som fiskade utan motor)
• Vid Eljas Bengtsas brygga låg troligtvis Blenda först och senare kuttern Diadem och sedan Orion.
• Tyrs brygga låg före Tyr Lejonet, Gamle Brill och Nye Brill.
• Vid Junos brygga låg tidigare Palmen.
• Vid Marjas brygga låg tidigare StorLars med sin båt. Där var ganska grunt så där låg ingen större båt i min tid.
• Drotts och Frejs bryggor var nybyggda
• Vid Olaus Anderssons plan låg ingen  fiskebåt.
• Dalias brygga hade först tillhört Olaus Andersson innan han byggde sin plan.
• Teklas brygga låg i Stora Viga

Per-Aste Persson 31 maj 2020

Familjen som bodde i huset enl. husförhörslängden 1905-1918

Fiskaren Johan Alfred Larsson (1861-1941) med hustrun Hilma Carolina Andersdotter (1869-1926) och barnen Arvid Ludvig  f.1891, Lars Magnus f.1895, Hulda Maria f.1897, Judit Kristins f.1897, Karl Albin f.1900, Johan Anders Hartvig f.1902, Syster Greta Evelina f.1905, Hilda Karolina f.1907 och Aina Lagra Karola f.1910

Föräldrarna till Johan och Hilma

Johan far Lars Hansson ”StorLars” (1818-1871) hade flyttat till Åstol 1839 från Hönö Röd. Han drunknade 1871 tillsammans med sönerna August och Carl samt två andra med sin båt Två Bröder.

Johans mor Kristina Maria Olausdotter (1821-1894) var dotter till Olaus Kristensson (1795-1834) vars far Kristen Larsson ”d.y”. flyttat till Åstol från Kågenäs. Marias mor Kristina Johansdotter (1786-1831) var född på Klädesholmen. Maria miste bägge sina föräldrar under en kort period 1831-34 och som föräldralös 13-åring tog hon tjänst som piga hos Johannes Gullbrandsson och det var där på krogen hon träffade Lars när han på vägen hem från Hakenäset tog in på Krogen.

Hilmas far hette Anders Johansson och Anders farmor Helena Wallberg var dotter till tunnbindaren Jonas Wallberg f.1754 i Visby. Hilmas farmor Britta Olsdotter var från Kårevik.

Hilmas mor hette Kristina Karlsdotter (1835-1904) dotter till Karl Johansson född på Brattön och Johanna Kristensdotter som var dotter till Kristen Larsson d.y.

Huset

Johan och Hilma gifte sig 26/12 1890 och de bosatte sig i Johans föräldrahem där modern Maria bodde kvar till sin död 26/5 1894. Maria hade gift sig med Lars 29/12 1839 och i Husförhörslängden 1839-47 står båda inskrivna hos Marias faster Johanna Kristensdotter med noteringen ”skola gifta sig”. Hon stod samma år uppskriven som boende hos Johannes Gullbrandsson men överstruken. 1839 stryks båda över igen och skrivs upp som en egen familj och har då ett eget hus. På skifteskartan från 1857 är detta sista huset åt öster. Det finns flera olika muntliga obevisade utsagor om detta hus. En säger att där stod ett hus innan och någon annan att virket till huset kommer från ett nerlagt salteri på Klädesholmen som Maria fått via släktingarna där. En möjlig teori är att virket till huset som Marias föräldrar Olaus och Kristina byggde när de gifte sig på Klädesholmen 1820 kunde komma från ett av de många nerlagda salterierna på Klädesholmen efter sillperiodens slut 10 år tidigare. I bouppteckningen efter Marias far Olaus Kristensson 1834 uppges ett boningshus och när Maria och Lars 5 år senare gifter sig så är det förmodligen detta hus de flyttar in i.

Levnadsbeskrivning/Yrke

Johan var 10 år, systern Hilda 12 och systern Karolina 14 år när de miste sin far Lars och bröderna August och Karl på havet 3 december 1871. Även 6 av deras kusiner i åldrarna 1-5 år blev faderlösa. Det blev ingen rolig jul och många tuffa år följde för änkorna och barnen.

Hilma konfirmerade sig 1874 och Johan 1876. Båda var en av sex födda på Åstol samma år.

Som alla andra fick Johan börja fiska efter att konfirmationen var klar. Vilka båtar han började med är okänt, kanske var han på storbackefiske med sin ingifte morbror Karl Julius Bengtsson ”KålleJulius” på hans bankfiskebåt MTD 138 Kristiania. Den 12 april 1882 var Johan i Marstrand och fick ut sitt sjömansbevis och 1883 var han med och köpte bankfiskebåten MTD 107 Oskar Dickson tillsammans med bl.a. Bengt Kristensson, Hans Rutgersson och Karl August Andersson. De fiskade bl.a. utanför Hirtshals och på Rubben. Fisken såldes på Klädesholmen och 1886 sålde de för 2520:- enl. fiskeristatistiken det året. Oskar Dickson såldes någon gång kring 1897-98.

1886 hade Johan också 1/16 del i en sillevad som tillhörde vadlaget Rallare ett av de tre landvadslagen som fanns på Åstol de sista decennierna av 1800-talet under den sista sillperioden. Det var ett vinterfiske efter sill där man genom att ro ut vaden runt ett sillstim kunde stänga in sillen i en vik enligt samma metoder som under 1700-talets stora sillfiske. Johan Karlsson berättade för mig att Rallare en gång stängde in ett stim i hamnen på Åstol. Rallare hade sin plats vid StorLarses brygga och sitt vadräcke och sin bod hade de på Noleparten ungefär där Arne Berntsson byggde sitt hus.

Johan blev också delägare i MD 40 Nordstjerna, en bankfiskebåt ”sväriggare” som Olaus Wikström köpt tillsammans med Bernhard Bengtsson ”NorskensBernhard”(det finns uppgifter på att den köptes 1893, men finns i Marstrands fiskepass först 1897). Den var på 48 fot och byggd i Subben på Orust. Efter några år sålde Bernhard sin ludd till August Kristensson, BernsKålle, HermansPetter, Hagberg och StorLarsJohan. Med den bedrev de storbackefiske tills den såldes 1905.

Nästa båt som Johan var delägare i var MD 81 Palmen som han hade 1905-1913 tillsammans med Johan Kristensson (skeppare), HermansPetter, Karlsson och SelmasLars. 1908 satte de in en motor på 10 hk. De fiskade med storebacker i norska rännan.

Nästa båt blev Strömstadsbygget MD 237 Juno som de hade från 1913 till 1926 då den såldes till Hönö. Delägare förutom StorLarsJohan var Johan Kristensson (skeppare), Karlsson samt Johans pojk Ludvig ”HilmasLudvig”, Med den fiskade de med storebacker och på vintern snörpvadsfiske samt vissa somrar även makrilldörje på Doggern. Efterhand som Ludvigs bröder blev vuxna fick de börja fiska med Juno, både Lars, Albin och Hartvig.

En bit in på 1900-talet återuppstod vadlaget Rallare fast nu var det snörpvad som gällde istället för landvad. Med snörpvaden kunde de fiska även ute på öppet vatten nu när båtarna hade fått motor. En viktig roll hade då ”kännaren” vilken  satt med en speciell lina i handen och letade upp sillstim som han då kunde känna när sillen stötte mot linan. När de träffade på ett stim så var det utstyrarens uppgift att ro ut vaden i en cirkel kring stimmet och sedan snörpa ihop den och stänga in sillen för att sedan håva in den i följebåten/vadbåten. För Rallare var Karlsson kännare och StorLarsJohan utstyrare. Som vadbåt hade de Miranda och de hade sin vadbock vid ”Nordre hört” på Noleparten.

Barnen

Äldste sonen Ludvig konfirmerades 1906 och i februari 1910 var han i Marstrand och fick sitt sjömansbevis och samma år mönstrade han också där. 1911 gjorde han militärtjänst i Kungl.Flottan som artillerimatros och 1914 var han inne och gjorde krigstjänstgöring på pansarskeppet HMS Thule. Ludvig var den förste som flyttade hemifrån då han 12/9 1918 gifte sig med Jakobin från Gullholmen. 1930 köpte han tillsammans med sin svåger Anders Larsson Marstrandsbygget Marbina MD 507. 1932 sålde han sin del till Anders bror och köpte MD 531 Johan också byggd i Marstrand. Båda dessa båtar var med på Englandsfisket.

• 

• 

Lars konfirmerades 1910 och tog ut sitt sjömansbevis 1915. Han gjorde sin militärtjänst vid Infanteriet 1916. Han var först fiskare men drev sedan en av oljebåtarna på Åstol. Gifte sig med Linnea 1927.

Min morfar Albin konfirmerades 1915 och fick ut sitt sjömansbevis 1917. 1914-15 var han och Gottfrid (bagarn) med en snickare från Marstrand och byggde huset för Albin Andersson (Malmberg). 1926-30 var han med Kastor och fiskade, men på grund av TBC i knät fick han sluta fisket och var då några år med Amerikalinjens båtar innan han gifte sig med Annie från Tjörnekalv och flyttade till Göteborg.

• 

• 

• 

1917 finns alla tre pojkarna tillsammans med sin far och 5 andra med i besättningen på Juno enligt liggaren i Marstrands Sjömanshus.

Av flickorna så blev två gifta med Åstolbor. Maria med Anders Larsson och Kristina med Lars Johansson, medan Greta, Hilda och Aina blev gifta med män från Bohus-Malmön dit de flyttade.

Hartvig som tog över föräldrahemmet blev först gift med Ingrid Olsson och när hon dog med Kitty från Norge.

Tidigare boende i huset

Johan Larssons föräldrar Lars Hansson (1818-1871) (kallades StorLars) och hustrun Maria (1821-1894) med barnen August (1841-1871), Karl (1843-1871), Karolina f.1856,  Hilda (1858-1950) och Johan (1861-1941) (han tog över huset). Lars var från Hönö och när han var bortåt 20-årsåldern var han på Hakenäset inne på Tjörn och beställde en båt. På hemvägen stannade han till på Åstol kanske för att få sig en bit mat på Gullbrandssons krog. Där jobbade en 17-årig flicka som hette Maria som han fattade tycke för. 1839 flyttade han till Åstol och fick bo hos Marias faster Johanna dit också Maria sedan flyttade. Den 29 december samma år gifte de sig och flyttade in i detta huset. Troligtvis var det Marias föräldrahem.

StorLars var fiskare och ägnade sig dessutom åt någon form av fiskhandel. 1870 var han skeppare på en båt som hette Islander ( den var på 14 läster ). Samma år står äldste sonen August som skeppare på en 4 1/2 läster stor båt med namnet Bröderna.

Bröderna var en s.k. sjöbåt. Den var i försäkringsbrevet (utfärdat 15/2 1870) värderad till 1.199 Rdr inkl. rigg och segel. Backorna var värderade till 444 Rdr.

Det berättas om Lars att han var både driftig och hjälpsam och hans engagemang för andra märks inte minst genom att han och sönerna ett flertal gånger blev omnämnda i olika tidningar.

I Göteborgs Posten 4 april 1871 kan man läsa följande:

”Från Marstrand skrifver korrepondenten: Af fiskaren August Larsson m.fl. hemma på Åstol infördes igår afton till vår hamn i Kristiansand hemmahörande slupen Brödrene, hvilken under ganska hård blåst anträffats i redlöst tillstånd i Kattegat. Sedan skepparen J. Davidsen, som förde slupen, under natten blifvit af bommen slagen öfver bord N.V. om Skagen och omkommit, utgjordes besättningen af en man samt en tolfårig gosse, hvilken var sjösjuk och ej kunde uträtta något. Det lilla fartyget, som är lastadt med bräder, hade 3 fots vatten i rummet, men tycktes för öfrigt vara oskadadt.”

Denna bärgning uppmärksammades och i Göteborgs Handelstidning står det senare att läsa:

”Bergarlön. Fiskaren Aug.Larsson m.fl. från Åstol, hvilka den 1 d:s till Marstrand införde den i sjönöd vid Skagen anträffade slupen ”Brödrene” blefvo i Måndags af Marstrands rådhusrätt tillerkända 225 rdr i bergarlön, hvarförutom slupens rederi ålades ersätta alla rättegångskostnader i målet.”

Några månader senare, i juli 1871 kan man läsa i Marstrands Posten

”Räddning ur sjönöd. I Marstrands Posten sistl. Tisdag berättas följande: Skepparen Lars Hansson jemte besättningen å i Åstol hemmahörande fiskefartyget ”Hilda” bergade d. 13 d:s fiskrarene Lars Larson och Jakob Andreasson, båda tillhörande besättningen å fiskefartyget ”Napoleon” från Grafvarna, hvilka samma dag på morgonen hade begifvit sig ut i en mindre båt för att fiska; men komna vester om Holmens fyr å norska kusten uppstod en så stark storm att den lilla farkosten fylldes med vatten hvadan de tvenne ofvannämnde fiskrarne kommo i vattnet och fingo se-dan i 8 timmars

tid hålla sig uppe å den sålunda i sjunkande tillstånd befintliga båten, till besättningen å Hilda med stor ansträngning och fara för egna lif, lyckades att gerga de i sjönönd stadde. Båten var då totalt sönderslagen af vågorna och all medhafd fiskredskap förlorad. Den ene af dessa tvenne olyckliga befanns nästan sanslös då han kom ombord å Hilda, men genom der erhållen vård, återkom han till medvetande. Lars Larsson och Jakob Andreasson blefvo d.18 d:s öfverförda till hemorten Grafvarna, af fiskefartyget ”Tvenne familjer” hemma å Näset. En skonare lärer passerat förbi de nödställde och förnummit deras olyckliga belägenhet, dock märkvärdigt no, utan att söka meddela dem någon hjälp. Flera utaf de å norska kusten sig uppehållande svenska fiskefartygens lära under nämnda storm ha blifvit tillfogade större eller mindre förluster i fiskredskap och båtar.”

4-7 augusti 1871 var StorLars och pojkarna med sina båtar och hjälpte till på den stora regattan i Göteborg. Så här skriver man i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

”Lars Hansson och hans begge söner voro af regattans bestyrelse antagna att med sina fiskefartyg förankrade till sjös utanför Vinga, föra de flaggor som angåfvo målen kring hvilka seglarne hade att gå rund. De fullgjorde sitt ganska obehagliga värf ordentligt, och man hade den enes rådighet att tacka derför, att hela seglingen under ena dagen ej misslyckades, ty då hans ankartross genom skafning mot bergsbotten afslets, höll han sig hela dagen på stället under segel, utvisande för kappseglarne en förankrad boj med flagga, kring hvilken de vände. Alla dessa dugliga och erfarna sjömän omkommo under vintern i en förfärlig nordostlig snöstorm, på en fiskeresa till Skagern, der de ankrat söder om refvet. Deras ankartross sprang äfven då, och hade de låtit båten drifva upp mot jutska kusten hade de troligen blifvit räddade, med förlust af båten, men de sökte berga sin dyraraste egendom och satte segel för att hålla sjön och klara kusten. Om deras öde vet man derefter ej annat än att seglet, lösslitet från masten, flutit i land på Lässö och man slutar deraf, att racken, eller den jernring med hvilket seglet på masten upphissas, sprungit, derefter seglet lösslitits från litsorna och farkosten redlöst drifvit på det ref norr om Lässö, som benämnes Nordre Römse. De tre fiskrarne efterlemna alla enkor, hvardera med tre minderåriga barn, i torftiga omständigheter. Deras små kojor på den nakna klippa i Marstrandsfjorden, som benämnes Åstol äro belastade med skuld. Man bör således hoppas att deltagarne i kappseglingen och andra, som hafva ett varmt hjerta för behofvet, villigt skola offra sin riksdaler och möjligen någon fyrk deröfver, för att betrygga de fattiga familjerna vid eganderätten till deras kojor, som utan denna hjelp äfventyras.”

Man bestämde sig för att ge ut en skrift om regattan med titeln ”Berättelse angående regattan i Göteborg den 4-7 Augusti 1871” och att ”bestyrelsen beslutat att behållningen af denna skrift blivit skänkt till enkor och barn efter de tre fiskare (egare till och besättning å de bestyrelsen såsom seglingsmärken använda fartyg) som omkommo under storm i December 1871.”

Olyckan då StorLars och hans söner omkom har också återberättats i många tidningar

Den 3/12 1871 begav sig  StorLars med sönerna August ( 30 år, gift ) och Karl ( 28 år, gift ) iväg på en fiskeresa. Med på båten var också drängen Sven Gustafsson ( 26 år, ogift ) och Anders Isaksson ( 33 år, ogift ).

                                                                                                                                             -Ur Nya Marstrandsposten den 8/12 1871:

 ”Befarad olycka till sjöss. Från Åstol afseglade sistlidne Lördag ett storsjöfiskelag (det s.k. Store Lars ) för att som wanligt fiska i närheten af Skagen. Man har sedemera, oaktadt, gjorda efterspaningar, icke afhört detta fiskefartyg, hwadan man har anledning att befara det fartyget med besättning gått förlorat under den swåra snöstormen i Söndags.”

-Ur Nya Marstrandsposten den 19/12 1871:

” Under rubrik ” Befarad olycka till sjöss ” omnämnde wi i ett föregående nummer, att Lars Hansson eller ( hans wanliga benämning ) Store Lars på Åstol begifvit sig till sjöss Lördagen före den swåra snöstormen, utan att sedemera af hemmawarande anförwanter hafva afhörts. Utan att hittills hafva erhållit några underrättelser om mannen, måste således tyvärr med tämlig wisshet antagas, att båten med man och allt gått till botten. -Lars Hansson war på denna olycksresa föjd af sina twenne gifta söner samt en dräng, hwilka således alla tyckas hafva funnit sin död bland wågorna under det förfärliga wäder, hwarunder icke ens dessa tappra sjömäns sjöwana och duglighet förmådde att manövrera sin farkost uppå det för dem eljest så wälkända hafvet.- På Åstol befinner sig emellertid nu, tillfölje häraf trenne enkor med hwardera trenne barn, alla uti mindre goda omständigheter. Det war nemligen icke nog att männen, hustrurnas och barnens enda hopp och förtröstan för framtida bergning, frånrycktes dem, utan tillika den egendom som låg uti båt och fiskeredskap, hwilken ingalunda war obetydlig. Lars Hansson och hans fiskelag woro blan wår skärgårds raskaste och skickligaste fiskare och hade under sina många årliga fiskefärder utkämpat mången hård strid med det härjande elementet å hafwet, man har därför i det längsta hoppats, att man skulle få höra utaf honom, men förgäfwes. Det blir alltså en tom julhelg för de stackars enkor och barn, hwars enda stöd de nu bortgångna woro.”

Ur samma tidning den 8/10 1872:

” Liket efter under December månad 1871 omkomne fiskaren Lars Hansson från Åstol lärer nu wara funnet i närheten af Laesö. Man har igenkändt honom på kläderna samt genom ett å handen anbragt namn.”

Ur Göteborgs Handels och Sjöfartstidning måndagen 4/12 1871:

” Väderleken. Med ökad styrka har under de senaste dygnen vintern gifvit sitt inträde tillkänna, i det att kölden under nätterna vexlat mellan 8 och 10 grader och om dagarna visat 2 á 4 grader. Vid middagstiden i Lördags inträffade visserligen ett hastigt töväder, och temperaturen, som på morgonen visat 8 grader kallt, steg en grad öfver nollpunkten, men redan på aftonen vexlade wädret om och en bitande kall, nordostlig vind började att blåsa. I går på morgonen steg kölden ytterligare, och en snöstorm uppstod, som i häftighet torde haft få sina likar under de sednare tio åren, och hvilken äfven under hela gårdagen rasade med oförminskad styrka.”

Tack till Ann-Gret m.fl. som delat med sig av sina intressanta släktbilder.

1 Maj 2020 Per-Aste