Storsjöfiskets båttyper har flera olika benämningar och vanligast är sjöbåt eller bankskuta. Men de gamla åstolfiskarna kallade dem för sväriggare. Har inte hört någon bra förklaring på varför, men kanske har det att göra med att båtarna hade två master? På senare år har vi kunnat glädja oss åt två intressanta böcker i ämnet. Dels Tjörns båtar där Hasse Runegrund och Föreningen De seglade för Tjörn dokumenterat båtarna på bl.a Åstol och så Kristian Johanssons bok Storsjöfisket som beskriver detta fisket utifrån Klädesholmens perspektiv.

Det jag skulle vilja bidra med i den här bloggen är det min farfar Per Persson, Frans och Johan Karlsson samt SkepparJohan och några till berättat om Åstols sväriggare, vilka bryggor de låg vid och vilka upptags-platser de hade. Dessutom har jag i min samling några berättelser från dem som själva varit med på storsjöfisket.

Summering av storsjöfiskets framväxt under 1800-talet

När den stora sillperioden tog slut 1809 byttes de goda dagarna med lättförtjänta pengar ut mot flera decennium av stort armod och fattigdom i hela skärgården. De många krogarna som öppnats under sillperioden blev förödande när man fortsatte att konsumera stora mängder brännvin utan att ha någon säker inkomst. Skärgårdsbornas armod och elände blev riksbekant och det samlades in pengar till de mest utsatta. Det som så småningom fick skärgården på fötter igen var backefisket, ett fiske som nästan helt glömts bort under sillperioden. Vissa lyckade skrapa ihop pengar till att köpa en lite större båt så att de kunde ge sig längre ut på fiskebankarna norr om Danmark. Detta bankfiske eller storsjöfiske  bedrevs med s.k. storebacker (en lång lina som med jämna mellanrum försetts med en känska med en krok längst ut och däremellan ett korkflöte som höll upp agnet från botten)

I sin historiebekrivning över Bohuslän skrev A.E.Holmberg att ”på Åstol fanns 1845 28 hushåll med 134 invånare, vilka drevo storfiske med 6 sjöbåtar och voro kända som de ordentligaste bland Tjörns fiskare” Dessa sjöbåtar som åstolborna nu skaffat sig var rejäla däckade båtar och med dem vågade de sig allt längre ut från kusten till platser med bättre fångster. De sträckte ut sina resor till Jutska revet och uppefter norska kusten.

Storsjöfisket som det kallades började omkring mars månad och höll på hela sommaren fram emot september. Varje resa var de ute 3 till 6 veckor. Fiskeplatserna sökte de upp med hjälp av me i land och när de inte kunde se land längre fick de med hjälp av kompass och lod leta sig fram till fiskebankarna.

• 

• 

Ålesundsfisket

Under fisket vid Norge hörde de ibland talas om att det längre norrut vid söndmöres kuster bedrevs ett givande torskfiske där norrmännen låg och fiskade i små öppna båtar.

På våren 1861 seglade två bankskutor iväg uppefter norska kusten för att pröva fisket på Storeggen. Fångsten blev god och de gick iland i Ålesund och försökte sälja fisken där, vilket gick bra. Efterfrågan på fisk var stor eftersom norrmännen själva fiskade dåligt från sina öppna båtar med handsnöre och garn.

Följande år var det 13 svenska bankfiskefartyg som begav sig till Storeggen och året därpå 22. Några som verkligen satsade på detta fiske var bröderna Olof och Anders Bengtsson på Klädesholmen. 1862 lät Anders bygga den största båten hittills på 38 läster som han gav namnet Storeggen. De var i huvudsak fiskare från Klädesholmen med omnejd och från fiskelägena runt Sotenäs som fiskade på Storeggen. Så småningom började norrmännen själva köpa större båtar och för att lära sig konsten anställde de svenskar som läromästare, och 1866 undervisade 95 bohusläningar på norska kölar. Fisket på Storeggen höll på fram till mitten av 1880-talet då det inte längre var lönsamt att göra så långa resor med allt mindre betalt för fångsten.

Storsjöfisket för Åstolfiskare

Storbackefisket var alltså det viktigaste fisket vid den här tiden även för Åstolborna, och 1859 fanns här 1 större och 6 mindre fartyg med tillsammans 53 mans besättning. Det sammanlagda fångstvärdet det året uppgick till 13.200 riksdaler.

1867-08-16 kan man läsa i Handelstidningen om båtar som kommit hem med fångst. Från Åstol räknas följande båtar upp: Sjöfogeln, Försten, Maria, Islander och Skräppa

1873 var det 6 båtar från Åstol som deltog i bankfisket enligt Hushållningssällskapets redogörelse

Båtar från Åstol som deltagit i Ålesundsfisket

• MTD 21 James Dickson  Skeppare Gustav Gullbrandsson. Fanns på Åstol 1870 men ej 1880
• MTD 114 Blända Skeppare Elias Bengtsson. Fanns på Åstol 1881 men ej 1890
• MTD 111 Brilliant  Skeppare Andreas Wikström. Fanns på Åstol 1882-1897
• MTD 107 Oscar Dickson (”Jänta”) Skeppare Anders Johansson. Fanns på Åstol 1883-1898

Frans Karlsson berättar om sväriggare:

 På James Dickson var Gustav Gullbrandsson skeppare och även Andreas Wikström var med. ”Tollebyn” (morfar till Magda Kjellberg) var fiskeskeppare d.v.s. känneman. Han hade troligtvis varit på Ålesundsfiske tidigare. Karl Abrahamsson var med som kock. Ombord hade de två stora lillebåtar. När de gav sig iväg var de klädda med speciella Ålesundsmössor och bunntröja med bälte. Det berättas att när de en gång var på hemväg ville kocken göra pannkakor. Det blåste mycket och de låg på kryssen hem. Men ändå tog de tid på sig att vända och lägga sig att länsa medan kocken lagade färdigt.

Nordkap var från Tjörnekalv och Kjellbergs far Eljas hade ludd. Det sägs att båten var så stor att 12 par kunde dansa runt kring masten i skansen. En gång var de borta i 3 veckor och hade ej kommit iland i Ålesund någon gång så de andra började tro att det hänt något och de hade kommit bort. Då var det några som gick till en spåkärring som kunde spå i kaffe. Det svar hon gav dem var att ”Nordkap kutter gott”

Det berättas om en man från Smögen som hette Johan Samuelsson. Han skrev en gång på ett kort ”Kristus mitt liv är, Döden min vinning”

I Ålesund bar det ofta iväg till krogen. En gång var det en man som ramla i vattnet och drunknade efter ett krogbesök. Då gick denne Johan till krogen och ropade ”i är mördare”

Otto Wikström berättar om sväriggare:

Farfarn (Olaus Wikström född 1805) var med James Dickson och fiska. Bröderna JohansKålle, Johans Anders och Erik var med. Sedan köpte farfarn Blenda som fiskade med backor i Nordsjön och Ålesund. De hade Blenda och Brillanten samtidigt, pappa på Blenda och farfar på Brillianten.. Farfar var på Ålesundsfisket i 16 år. Brillianten var en sväriggare byggd i Hakenäset. På Fursten var August Kristensson, PersBernhard och SelmasLars. Eljas och KalleHansas bror Anders hade ludd i Nordkap. Nordstjernan var på 44 fot och byggd på Orust. NorskensBernhard var med och hade del ett par år tillsammans med pappa. Bernhard sålde sin ludd till HermansPetter, Hagberg, August Kristensson och StorLarsJohan. August Kristenssons pojkar Johan och Karl var med. Den såldes 1905.

Hur backefisket gick till skall vi låta en som själv varit med berätta om, Karl Hansson född 1851 på Åstol. 1886 var han skeppare på Telegrafen.

Intervjun gjordes 1933 av S. Rydén från Västsvensk Fornminnesarkivet.

”Man var vid storbackefisket 8 man i laget och en kock. Alla utom kocken hade 6-8 hundre, hundret var 180 famn långt och hade 60 krok. 10 känsor på vart hundre saknade flå för att man skulle få rocka och hällefisk. Någon enstaka kockepojk kunde ha ett hundre men för det mesta hade han någon krona i månaden av var man ombord. Backorna drogos från lilleåten. I den var vi vanligtvis fyra man medan storbåten låg för ankar. Endast när vädret var hårt kunde det hända att man drog backor från storebåten. När man drog backerna och fick syn på en krok på vilken en fisk fastnat, stampade den som drog med klacken för att meddela att det var fångst. Till en början agnade man med makrill som köpts i Norge. Maten hade man med sig i en tina, vars lock var kullrigt och kunde användas som tallrik. Man medförde bröd, smör och potatis hemifrån. Kaffe, socker, ved m.m. köptes av laget gemensamt. Kocken hade dock detta senare fritt. Var och en hade sin kasse i vilken potatisen lades i och sänktes ned i kokkärlet. Saknade man dylika kassar brukade var och en märka sina potatisar med ett snitt för att kunna känna igen dem när de lades upp gemensamt på ett tråg. Man satt vanligtvis akterut och åt, varvid skenkniven ofta var det enda ätbesticket. Vidare koktes fisk och lades upp på ett lerfat. Alla utom kocken hade del i båten och fick därför full lott. Man brukade taga vars ett par långor hem till koket och kockepojken gav man också ett par som man tyckte. I senare tid brukade man ge prästen 10 fullmåliga långor, d.v.s. en långa som stod 6 kvarter. Den tid då man sålde torsken på Klädesholmen skulle den levereras utan huvud. Huvudena brukade man ta hem till någon fattig Köparen bestod alltid brännvin för att få ett gott pris. Blev någon sjuk fick han leja för sig, den lejde fick då dela lott med den sjuke. Den första fisken man fick brukade man blåsa i mun, för att få god fiskelycka. Under det man drog eller satte backor fick ingen uträtta sitt behov. Blev det dimma brukade man slå på ett kokkärl med ett vedträ. Eldstaden var av sten, och där lågo under natten alltid ett par vedträ. Ofta räckte inte båten lott utan man fick lägga till lie var.”

Rydén intervjuade vid samma tid två andra åstolfiskare: Patrik Larsson född 1877 och Bernhard Persson född 1863.

De beskriver fisket på i stort sett samma sätt som Karl, men Bernhard berättar att det var tre famn mellan varje krok och att de kunde ha med sig 4-5 hundre koljebackor för att skaffa agn till storebackorna. Ofta hade man också ett hundre som kallades lallan. Inkomsten av den på detta hundre fångde fisken skulle täcka de gemensamma inköpen av kaffe, ved m.m. Patrik berättar också att alla utom kocken och den som stod till rors var med och ägnade, varvid en karva och de andra satte på agnet. När man satte backorna skedde detta i en viss ordning allt efter som man låg i kojerna, så att man var sin dag ”hade kollan”, hade sina backer närmast kollan sist i länken. Länkens motsatta ända kallades huvudtunna och de var närmast båten när man hade satt. Vidare säger han att båten hade två lotter och kockepojken halv lott. Som uppmuntring brukade han dock ha 15 krokar första året, ett antal som ökades undan för undan, så att en duktig kock kunde förutom sin halva lott ha ett hundre. Det var vanligtvis pojkar som voro kockar ombord för att samtidigt lära sig fisket. Kockens krokar kallades för halvlotten eller danken och danken hade sin plats en 10 tråg från kolla. Fisken som blev på den märktes med ett snitt i överkäken. Fisken man fick på lallan märktes i stjärten. Några enstaka lag brukade agna ett hundre som hjälp till någon fattig änka och kallades änkehjälpen. Vidare skulle prästen ha en långa av var och en i laget. Båtens lotter gick till båtens underhåll och ibland även till avbetalning på köpesumman. Det var vanligtvis skepparen som hade hand om dessa avbetalningar. Innan förtjänsten byttes drar man av för gemensamma utgifter för ved, kaffe m.m. ty ofta räckte inte den inkomst lallan givit till att täcka dessa utgifter. Bernhard berättade också att levern från fisken brukade man lägga i ett par tunnor och efter hemkomsten kokades tran av denna. Tranet delades lika till alla. Senare då man sålde levern till trankokeriet i Skärhamn delades förtjänsten på samma sätt.

1886 gjordes en stor inventering bland fiskar-befolkningen i hela Bohuslän där man räknade både båtar och redskap. Här följer ett utdrag för Åstol

Svägiggare på Åstol 1886

• 1889 fanns 10 båtar på storsjöfiske. Sålde för 33.244:-
• 1895 fanns 6 storsjöbåtar. Sålde för 16.550:-
• 1900 fanns 6 storsjöbåtar. Sålde för 27.040:-
• 1910 fanns 8 båtar på storsjöfiske. Sålde för 32.385:-

Fiskeplatser

Upptagsplatser för sväriggare

Min farfar Per berättade för mig 1979 att han minns 6 ställen som användes för vinterupptag av sväriggare.

• Ve brunn (N om Eol Wikströms) stod Albatross
• På Gråben (udden nedanför Isak Wikströms) stod Neptun

• Där spruthuset är stod Fursten
• På Hala stod först Brillianten och sedan Nordstjernan

• Öster om Arturs stod Albert Ehrensvärd
• Väster om Arturs stod Bröderna

En gång när de skulle sjösätta Albert Ehrensvärd tappade de taget och båten for iväg rakt in i Eljas brygga

Bryggorna på Åstol 1931

Båtar som legat vid de olika bryggorna i början av seklet

Samtal med SkepparJohan 21/11 1987

• Vid Klemmens brygga låg först Idun och sedan Clary
• Vid KålleHansas brygga och vid JohansKålles brygga låg ingen båt i min tid
• Vid Kålle Bengtsas brygga låg före min tid en båt som kallades ”Stövarn”. Sedan Klara, Neptun (hade två båtar med samma namn), Axel, Vendula
• Lars Jakobssons brygga hade pappa köpt och där låg Albert Ehrensvärd, Norden, Bris I, Bris II och Belona
• Vid Wikströms brygga låg Nordstjernan. Sedan gick de över till fraktfart och då hyrdes bryggan ut till bl.a. Blixt.
• Vid Avantis brygga låg tidigare Svea (Svea och Albatross var de sista som fiskade utan motor)
• Vid Eljas Bengtsas brygga låg troligtvis Blenda först och senare kuttern Diadem och sedan Orion.
• Tyrs brygga låg före Tyr Lejonet, Gamle Brill och Nye Brill.
• Vid Junos brygga låg tidigare Palmen.
• Vid Marjas brygga låg tidigare StorLars med sin båt. Där var ganska grunt så där låg ingen större båt i min tid.
• Drotts och Frejs bryggor var nybyggda
• Vid Olaus Anderssons plan låg ingen  fiskebåt.
• Dalias brygga hade först tillhört Olaus Andersson innan han byggde sin plan.
• Teklas brygga låg i Stora Viga

Per-Aste Persson 31 maj 2020