Familjen som bodde i huset enl. husförhörslängden 1905-1918

Fiskaren Bernt Abrahamsson (1838-1926)

Hustrun Anna Isaksdotter   (1835-1928)

Barn som bott i huset men flyttat hemifrån 1905:

Annas son Bengt Bengtsson (1859-1943) flyttade ut 1888 (Se hus 12 Bengt på Uddens)

Olof Hjalmar Berntsson Beijer (1878-1966) samt ytterligare 5 barn som dog unga

Föräldrarna till Bernt

Bernt var född 30/11 1838 i hus nr 45. Han var äldsta barnet till Abraham Jakobsson (1814-1881) och Anna Kristina Larsdotter (1816-1895). Abrahams föräldrar var Jakob Ingemarsson (1780-1849) född på Östra Brattön som flyttade till Åstol i början på 1800-talet och gifte sig 1806 med Börta Olsdotter (1786-1834) vars far Olof Larsson flyttat till Åstol 1782. Bernts syskon var bl.a. Johan ”AbramsJohan” (1844-1931), Augusta (1850-1837) g.m.” Olle på Hala”, Charlotta (1854-1934) g.m. ”Skomagern”-Gustav Karlsson och Karl ”AbramsKålle” (1857-1944).

Föräldrarna till Anna

Anna var född 25/4 1835 i ett hus som låg mellan hus 55 och 70. Hon var dotter till Isak Olsson (1798-1847) från Gule Udden på Instön som flyttat till Åstol och gift sig 1826 med Annika Andersdotter (1800-1866) född på Dyrön. Annas syskon var Olof ”IsaksOllle” (1827-1878), Anders ”IsaksAnders” (1838-1871) och Olivia (1842-1875) g.m. Karl Torberntsson på Tjörnekalv.

Huset

Skolkort med många Åstolbor taget runt 1897 framför AbramsBerns hus. Huset t.v. är nr 13 innan DyröKarl köpte det. Mannen som sitter i trädet längst bak är Hjalmar Beijer. Du kan läsa mer om detta fotografi här https://wordpress.com/post/astol.blog/184

Bernt och Anna gifte sig 19 november 1865 och flyttade in i detta huset som då var gammalt.

Det kan vara byggt av Bernts farfar Jakob Ingemarsson (1780-1849) från Östra Brattön som flyttade till Åstol och gifte sig med Bärta Olsdotter 1806.

1978 berättade Johan Karlsson hur det såg ut inne i huset. ”Te AbramsBerns bestod huset av två rum, kök och stöva. I köket bodde man bara på sommaren när det var varmt. Skulle man koka mat i köket fick man använda brandjärn. I köket fanns heller inga möbler utom ett bord och några stolar. Vintertid bodde man alltså i stöva enbart. Där sov man, där lagade man mat och där samlades man om kvällarna. Möblemanget i stöva bestod av en skänk med två dörrar och en låda, ett bord, en säng, ett par soffor och några stolar. Väggarna var tapetserade, men taket var aldrig målat. För fönstrens nedre halva hade man draggardiner som fungerade som rullgardin. I stöva fanns en kamin som höll värmen och som man lagade maten på. På väggen hängde det också en gammal klocka.”

Bengt Bengtssons hustru Albertina med barnen på kaffekalas hos Bernt och Anna. (Bengts mor)

Fr.v.  Anna, Karl, Albertina, Bernt Abrahamsson, Anna Isaksdotter, Anna Beijer, Ellen och Vilhelm.

Huset revs något år efter att Anna dog 1928. Husnummer 14 övertas av Louis och Ingrid när de gifte sig 1931.

Levnadsbeskrivning

I Husförhörslängden 1861-70 står det att Bernt är ”bräcklig”. ”Brutit benet … men arbetsför”.

1865 gifte Bernt sig med Anna vars fästman Bengt Rutgersson drunknat 1858. Året därpå födde hon en son som hon gav faderns namn Bengt.

Enligt fiskeristatistiken 1886 hade Bernt ingen del i något bankfiskefartyg (vilket förmodligen är fel), men han ägde en öppen båt och var delägare i Löpares landvad tillsammans med bl.a. Petter ve Dammen, Johan i Myra, Karl Johansson, Olles Mattin, Gustav Karlsson, Axel Andersson. Hanses Mattin, Karl Hansson. Oskar Gullbrandsson och Bengt på Udden.

Bernt finns inte med bland dem som tog ut fiskepass, men hans bror Karl tog 1890 ut fiskepass för MTD 133 Balder som han var delägare i och det var högst troligt att Bernt var med på samma båt. Så var det säkert också med MD 42 Albatross där Karl var skeppare och delägare tillsammans med bl.a. Johan Jonsson (fiskepass 1901-03), Karl Olsson (fiskepass 1904) och Karl Olausson ”KOS” (fiskepass 1905)

Barnen

Som nämnts inledningsvis hade Anna sonen Bengt med sig in i äktenskapet. Men han gifte sig 1888 och flyttade senare till hus nr 12.

Bernt och Anna fick sedan sex barn tillsammans, men 5 av dem dog innan vuxen ålder.

Hjalmar Berntsson Beijer (1878-1966) var det enda gemensamma barnet som blev vuxen. Han konfirmerades 1893 och fick ut sitt sjömansbevis augusti 1898 och mönstrade 1899. Den 19/1 1903 flyttade han till Masthugget i Göteborg. 1908 gifte han sig med Anna Elisabeth Johansson från Hasslösa i Skaraborg. De fick två söner Erik Beijer som blev präst på Gotland och Anders Beijer som var målare bosatt i Göteborg. Eriks prästyrke har även gått vidare till nästa generation och sonen Göran är en av biskoparna i Missionsprovinsen.

Berättat av AbramsBern vid 84 års ålder

AbramsBern var duktig på att berätta gamla skrönor han hört om Åstols tidiga historia om bl.a. sjörövare och smugglare. Så när hembygdsforskaren Olaus Olsson var runt och dokumenterade gamla berättelser 1912 träffade han bl,a, Bernt.

Ur Västsveska Folkminnesarkivet. VFF 2591

Bernt Abrahamsson Åstol 84 år berättar för Olaus Olsson om rövare och dråp

För lång tid sedan var det flera bröder i ett hus i närheten av Kåkenäs. Fädernegården räckte inte till alla. Det blev tvist och några av bröderna som idkat fiske, troligtvis endast till husbehov, och då sett att å Norra Åstol var en förträfflig hamn, säkert den bästa på kusten, flyttade de dit och slog sig på fiske, smuggling och sjöröveri. Det sägs att såväl dessa som deras närmaste avkomlingar varit ett hårt och hjärtlöst släkte. En av dessa avkomlingar på Åstol drev sjöröveriet som yrke och lejde drängar till hjälp. Mannen dog och änkan fortsatte med samma usla hantverk. En dag fick hon se från utkiken, att ett mindre fartyg låg och drev ute i skären för vindstilla. Änkan eggade sina drängar att ro ut och ta fartyget och helst döda besättningen. Dessa nekade att utföra dådet. Då gav hon dem först brännvin och sedan moddroppar. Det hjälpte. Dessa rodde ut, övermannade besättningen, men kaptenens son sprang upp i riggen. Kaptenen bad för sin son: döda mig om i har mod därtill, jag är gammal och skall snart dö ändå, men låt min pojke leva, han är ung och har kanske mera glädje av livet än jag. Döva för alla föreställningar dödade de först fadern och sedan sköt de ner pojken från masttoppen och tog sedan fartyg och last. Andra sade drängarna tog lasten och sänkte fartyget.

Sägnen nämner ej mer än far och son ombord, möjligtvis har det varit flera mans besättning som dödats och fallit i glömska, men episoden om fadern och sonen lever ännu på folkets läppar som ett hemskt minne

Ur Västsveska Folkminnesarkivet. VFF 2591

Bernt Abrahamsson Åstol 84 år berättar för Olaus Olsson om smugglare

På Åstol levde och bodde ett stycke in på 1700-talet 2:ne djärva sjömän och fiskare. Både far och son buro namnet Esbjörn och bägge voro kända som storsmugglare. En stormig höstnatt voro Esbjörn far och son ute i smugglarärenden. Tulltjänstemännen hade fått korn på dem det blev hetsjakt efter smugglara vid Smygen utanför Marstrand voro de nära att hinna fatt dem. Tullmännen stod med nät och hakar färdiga att hugga fast smugglarbåten. Esbjörn höll då rätt på ett undervattenskär som låg mitt i det trånga vattnet, gjorde så en djärv manöver och gick fri men tulljakten blev sittande fast på skäret. Esbjörn klappade sig då i ändån åt tullarna och komlyckligt fram med sitt smuggelgods. Därefter kallas skäret ännu för Esbjörns skär. 

Ur Västsveska Folkminnesarkivet. VFF 2553

Bernt Abrahamsson Åstol 84 år berättar för Olaus Olsson om Gullbrandsson

Gullbrandsson på Åstol (han var av Starke Gullbrands släkt) kom från Tjörn med sin hustru och slog upp krog. Han tjänade bra med pengar. Då karlarna inte hade mera pengar kvar, fick de supa på kredit. Men Gullbrandsson var en obarmhärtig fordringsägare. När han tyckte att han hade väntat nog länge på betalning, tog han sin bessman och gick in i gäldenärens stuga, passade på då han visste att denne inte hade några pengar. Det blev gråt och jämmer, när Gullbrandsson kom med sin bessman. Folk fick lämna honom det värdefullaste de hade, silversaker, fjäderbolstrar m.m. Han samlade så mycket så han fick knappt plats för allt i sitt hus.

Han hade nisse. Folk såg hur nissen gick kring Gullbrandssons magasiner och på hans bryggor. En fiskare hade varit hos en bonde på Tjörn och fått en långhalmsskärve. ”Då du ändå skall till Åstol, kan du ta med dej en till Gullbrandsson”.sa bonden. Men den kärven han skickade med till Gullbrandsson var större än den fiskaren fått. Fiskaren tog bägge kärvarna. Så tänkte han: ”Gullbrandsson har god råd. Jag tar den stora kärven och ger Gullbrandsson den mindre.” Och han lade den mindre kärven på Gullbrandssons brygga och tog den större på nacken och började gå hemåt. Men han fick en örfil, så han tappade kärven. Han tog upp den igen och fortsatte gå. Men då kom något och puttade till kärven så han tappade den. Han tog åter upp den, men snart rev det av honom kärven igen. Då förstod kan hur det var fatt och vände om och tog den lilla kärven. Då fick han gå hem i fred.

Gullbrandsson hade ofta besök av Hin håle, som kom i skepnad av en svart hund. Men far såg honom en gång. Hunden stod uppe på berget och hade sex ben. Ibland när isen låg kom han springande i skepnad av en svart häst och det slog upp eldbloss ur halsen på honom. Alltid när han kom, blev det slagsmål på krogen.

Hustrun blev gammal och Gullbrandsson höll sig väl med en annan. Hustrun visste om ingenting, men när hon låg på dödsbädden, kom där en käring in till henne och sa: ”Ja, nu ska du dö och inget gott får du av allt det som du har skrapat ihop . Men hon som Gullbrandsson har hällit sej väl mä, hon får alltihop”. ”-Nej, det skall allt bli stopp med det sa hustrun.” Hon kallade på en bekant och skänkte med varm hand till Rönnängs kyrka (som då var nybyggd) en silvertallrik att bära oblaterna på, en nattvardskalk och 2.000 riksdaler kontant. Gullbrandsson visste inte om någonting. Men det lystes upp i kyrkan samma dag som det lyste för Gullbrandsson och tösen, som han hade hållit sig väl med.

Han fick barn med den hustrun, men hon var honom otrogen med en fiskare. När gubben var borta, hängde hon ut en filla på en stubbe, men när han var i sitt hem, tog hon in den. En kväll satt hon och vaggade. Då såg hon genom fönstret, hur älskaren kom och stannade utanför. Då sjöng hon:

                           Kom te mej te otta, då tuppen börjar å gal,

                           För då ä den stygge burta, han är oppe i kwärna å mal.

                           I aftes så glömde ja filla på stubben. Je ä nu så rädd för den stygge gubben

                           Å bissan lull, å bissan lull, å bissan, lullan lej.

Men fiskaren gick ändå inte. Då fortsatte hon och sjöng:

                           Jag tror den gubben är fuller och galn,

                           Som inte kan höra att far ä hemma, far är hemma

                           Bisseri lull, bisseri lullan lej

Gullbrandsson förstod ingenting och fiskaren gick.